Indietrain

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar?

Nu har jag hamnat i en sån där värld igen, min värld. Där jag ena sekunden svävar på moln och känner ett rus genom hela kroppen av lycka, för att någon, en pojke bara är sig själv och gör mig tokig. Men bara två sekunder senare förvandlas ruset till klumpar och jag svävar inte längre bland molnen. Jag kan inte svara på vad det är eller vad det inte är och även om vi två aldrig någonsin kommer att ha någonting annat än det vi har nu, så är jag glad över att ha dig på det lilla sätt jag har det. Men tanken av att det är fullständigt omöjligt att tröttna på dig efter alla dessa år måste väl ändå betyda att du är någon, någon som inte är som alla andra. Jag kanske har fel, brukar ha det för det mesta.